Martin Adler – Ögonblick

22 nov. - 1 mars 2015

En utställning med foto- och filmmaterial av den svenske fotografen och frilansjournalisten Martin Adler.

Martin Adler (1958-2006) skildrade människor och kulturer genom kameran. Han rapporterade från stridszoner och katastrofområden världen över. Martin Adler sköts till döds under ett uppdrag i Somalias huvudstad Mogadishu och lämnade tusentals fotografier och hundratals timmar filmat material efter sig.

Fokus i utställningen är Adlers världsomfattande arbete och starka bildberättelser. Martin Adler hade en förmåga att skildra den enskilda individen mitt i allt kaos – att fånga ögonblicket.

Hans arbete kännetecknas av nyfikenhet och ett genuint intresse för att lyfta fram människor och deras berättelser där pressfriheten var som mest hotad. Adler arbetade i över trettio länder och synliggjorde brott mot mänskliga rättigheter, fattigdom och den enskilda människans utsatthet.

I utställningen visas bilder, bildspel och kortfilmer från bland annat Afghanistan, Indien, Irak, Kina, Liberia, Rwanda och Tjetjenien. Här möter vi krigets fasor, men även krigets vardag, barnens lek, kvinnors arbete, nära porträtt och poetiska landskap.


Bilder från utställningen Martin Adler-Ögonblick på Västerås konstmuseum. Foto: Bo Gyllander

Lyssna på intervju med Katarina Adler om Martin Adlers utställning på Västerås konstmuseum:

Presslänkar:

DN
VLT
Tidningen FOTO
SVT Västmanlandsnytt
SRP4 Västmanland
Aftonbladet här som pdf

Artikel Adler Aftonbladet 11 12 14

Programmet Kritiken med Gunnar Bolin och Anneli Dufva spelades in på Karlsgatan 2. De passade på att se utställningen Martin Adler- Ögonblick, lyssna gärna:

Pressbilder i större format finns här:

 

MAD00014inn

Martin Adler i ett självporträtt med befälhavare Abdullah Syafi,  och andra GAM krigare. The GAM (Gerakan Aceh Merdeka – Befria Aceh rörelsen) har krigat för ett självstyre i Aceh sedan 1976.
Bilden är daterad till 1999.

MAD00172AFG

Norra Afghanistan. En man vandrar genom en dal nära Farqar med två fullpackade åsnor.
Bilden är daterad 10/2001

MAD00443AFG

Afghanistan, Norr om Kabul,  Shomali dalen.
Kvinnor i burka kryper ihop med sina barn medans de väntar på transport till huvudstaden.
Daterad till 2002.

 

SUDAN

Sydöstra Sudan. En man ur stammen Dinka flyr med sin son genom träsket nära Nasir medans inbördeskriget rasar.
Daterad 1996

MAD00076RUS
Russia, Grozny, Tjetjenien.  En grupp kvinnor arbetar, avlönade av Ryssland för att sopa gatorna i den krigshärjade staden.
Bilden daterad 1996

MAD00112AFG

Afghanistan, Kabul Pojke samlar ved.
Daterad 1996

 

Martin Adler – Ögonblick

Martin Adler var dokumentärfotografen och reportern som rörde sig i krigszoner och katastrofområden över hela världen, men hade sitt hem i Västerås.Därför hörde han till stadsbilden, i alla fall ibland.  Man kunde se honom på väg ner på stan, tveklös i steget, strikt i kroppspråket. Som en ”brittisk officer” brukade folk säga. Alltid sällsamt artig, fastän han bara sa ”hej”. Och man konstaterade ”nu är Martin Adler hemma”.

Vi var kolleger men stationerade i skilda världar. Martin var den globala reportern som vi, inom den lokala dagstidningsjournalistiken visste lite om. Han spelade i en annan division. Hade sin egen lyster.Under sina 16 år som krigsjournalist gjorde han fem-sex resor om året. Han rapporterade från ett 30-tal krigszoner: El Salvador, Rwanda, Kongo, Angola, Sierra Leone, Liberia, Tjetjenien, Bosnien, Afghanistan, Sri Lanka, Kashmir, Burundi, Somalia, Sudan, Eritrea, Irak.  Men också från en grym och ständigt pågående vardag med cynisk handel med kvinnor och barn i länder som Indien, Kina, Pakistan, Guatemala, Lettland.  Han var också en av de allra första som gjorde en chockad omvärld uppmärksam på de unga kvinnor i Indien, Bangladesh och Pakistan som utsattes för syraattacker och fick sina ansikten och framtidsutsikter förstörda.

Vad drev honom?  I intervjuer kunde han förklara att han ville berätta om platser ”ingen annan bryr sig om”, att han ville påverka, slippa känna maktlöshet. Hans intresse för omvärlden var starkt, särskilt för Afrika och Afrikas Horn.  Född av en brittisk mor och svensk far, var England hans andra bas, det var där han i ungdomen tog en universitetsexamen i socialantropologi. Men han drevs också av den personliga utmaningen, en vilja att prova gränserna för sin förmåga. Ett karaktärsdrag som sannolikt bidrog till hans yrkesval att i bild och ord rapportera från krigszoner och oroshärdar.

Utställningen med dokumentärfotografier av Martin Adler har fått namnet Ögonblick. Det är ett sällsynt bra namn. Ofta är det ögon och blickar som möter oss i Martin Adlers bilder. Blickar från människor som förtvivlar, svälter, slåss och dör i krig eller som mot alla odds lyckas förmedla mänsklig integritet och värdighet.  Som den reslige pappan, på flykt i Sudans sumpmarker, med sitt barn på axlarna.I kraftfältet mellan personen framför kameran och Martin Adler bakom den, speglas hans stora begåvning som dokumentärfotograf. Där bor en förtrolighet, en överenskommelse: ”Detta måste berättas”.

De intensiva närbilderna på människors ansikten återkommer i hela hans produktion, från de allra första reportagen han gjorde för organisationspress på 1980-talet från Etiopien, Nordjemen, Kap Verde och Gambia till barnen han möter i Afghanistan 2004. I deras ansikten har Martin fångat hela kriget. Man kan vid första anblicken njuta av det djupt konstnärliga i Martin Adlers bilder: komposition, ljus och blickfång. Vid andra anblicken, som i ett andra skikt, ser vi att han dessutom skildrat ett mänskligt helvete.

Martin Adler gjorde många journalistiska scoop, eftersom han ofta var tidigt på plats.  Han var en av de allra första i västpress som rapporterade om folkmordet på 900 000 tutsier i Rwanda april 1994. Redan på sommaren 1993 gjorde Martin Adler och journalistkollegan Peter Strandberg, även han från Västerås, reportage om den etniska rensningen som pågick i ”Afrikas hjärta”. Samma höst återvände Martin ensam för att följa upp det han sett. Han tar sig in i bananlundar, fram till byar och finner döda människor, nedhuggna av machetes.

”Jag räknar till sjutton kroppar, de flesta kvinnor och barn, utslängda bland krossade kokkärl. En del av de döda har skalperats, på andra har man sökt utplåna anletsdragen genom att elda med bensin.” skriver han.

När Martin Adler lämnade hemmet för sista gången den 14 juni 2006 låg Västerås i försommargrönska. Som vanligt hade han packat sina kameror, vattenreningstabletter, myggnät och nödproviant, alltid beredd att slå följe med rebellsoldater och leva på deras villkor eller ta sig fram till avlägsna byar och flyktingläger för att med egna ögon möta människor som kunde berätta om massakrer och övergrepp.Den här gången, i juni 2006, skulle han återvända till Mogadishu i Somalia där han varit flera gånger tidigare. En ny islamistisk regim hade just tagit makten i den laglösa huvudstaden och det fanns en ny situation att rapportera om. Men när vi just börjat fira midsommarafton i Sverige, faller ett skott i Somalia. Martin Adler sjunker ned i det dammiga gruset på Tribunka Square i Mogadishu medan folkmassorna skingras.

Det sker när han bevakar en politisk demonstration som bedömts ”fredlig” i det sedan decennier sönderfallna Mogadishu.  Han skjuts i ryggen på nära håll och dör inom några minuter. Martin Adler satte alltid säkerheten högt under sina uppdrag. Han var fysiskt och mentalt tränad i överlevnadsteknik i England, visste hur man skulle agera vid gisslantagningar och kidnappningar, visste vikten av att vara påläst och hålla en låg profil i farliga situationer. Men han var inte förberedd för en kula i ryggen under en demonstration med många journalister och tusentals besökare.

Den 23 juni 2006, när han mycket nöjd fått sina bilder och sina filmsekvenser från demonstrationen i Mogadishu skakade han hand med sin danska journalistkollega Flemming Weiss Andersen och fällde de ord som ska ha varit hans sista i livet:

”This is great, isn’t it.”

Ann-Christine Kihl, 

journalist och författare