Peter Brandt – Post Trauma Documents

17 sep. - 6 nov. 2016

Den danske konstnären Peter Brandt intresserar sig för hur kön och manlighet representeras. Han analyserar maktstrukturer och relationer, både i samhället och inom den privata sfären. Utställningen är hans första museiutställning i Sverige, en ”mitt-i-karriären-utställning”, med utvalda verk från åren 2000-2016 där fokus ligger på hans arbete kring trauma. Post Trauma Documents är baserat på Peter Brandts personliga erfarenhet av våld och trauma.

Bok: Peter Brandt, Post Trauma Documents, 124 sidor, inbunden, 2016. 

I samband med Peter Brandts utställning på Västerås konstmuseum utkommer boken Post Trauma Documents. I den ges perspektiv på och analyser av Peter Brandts arbete kring kön, trauma, minne och konsthistoriskt material.
Med texter av: Aukje Lepoutre Ravn, Annelise Schübeler, Tomas Lagermand Lundme och Peter Brandt. Jane Jin Kaisen och Selinj Halvadaki/Annarosa Krøyer Holm har samtalat med Brandt om hans konstnärliga praktik. I varje bok finns en litet, unikt textilt verk av Peter Brandt.

Pris 150 SEK, under utställningen 90 SEK.

Läs om utställningen i VLT här

Med stöd av:

Kunstfonden_LOGO_small_JPG

Utställningsbroschyr i pdf: peter-brandt-post-trauma-documents-web

Intervju med Peter Brandt av Eva Borgegård, intendent på Västerås konstmuseum

Post Trauma Documents är titeln på utställningen du visar i Västerås konstmuseum, kan du kort beskriva vad den handlar om?

Post Trauma Documents är en utställning med verk från 2000-2016 med fokus på mitt arbete kring trauma. I utställningen kommer det också att finnas några enskilda verk som inte direkt hör till kategorin trauma, men de ger perspektiv på och nyanserar bilden av mitt sätt att arbeta, som har sitt ursprung i 1970-talets feministiska konst. Den fick mig på allvar att analysera maktstrukturer både i samhället och i den privata sfären. Det var också härifrån jag lärde mig att vilken erfarenhet som helst kan omsättas till ett konstnärligt manifest.

 

Post Trauma Documents är också titeln på ett projekt jag visar i utställningen, som handlar om hur jag återvände till brottsplatsen i Rom, där jag 2002 utsattes för ett våldsamt överfall. Projektet handlar om att återkalla minnen från själva överfallet och tiden därefter. Jag har fotograferat mig själv på brottsplatsen och arbetat med textbaserade verk i textil, där mina egna fragmentariska minnen sätts samman med vittnesmål från andra våldsoffer som jag fann på nätet.

 

Du gestaltar ett personligt trauma men du har även synliggjort kollektiva trauman i dina verk. Vilka likheter och olikheter finns mellan det personliga traumat och det kollektiva traumat?

Det personliga och det kollektiva traumat är tätt sammanflätat, på så vis att ett trauma ju alltid upplevs av en enskild människa. Därför finns det i det kollektiva traumat, en mängd upplevelser och berättelser från olika människor. På utställningen visar jag bl.a. 100 Års Overgreb (100 Års Övergrepp) som jag gjorde under förra året till en utställning som uppmärksammade 100 – årsdagen av kvinnors rösträtt i Danmark. Där arbetade jag med det kollektiva traumat: våldtäkt. Under en hundraårsperiod har kvinnors rättigheter i västvärlden väsentligen förbättrats, men varje dag kränks många kvinnors grundläggande rättigheter, som rätten till kontroll och makt över den egna kroppen.  Det är ett verk som jag aldrig skulle ha kunnat göra, om det inte varit för att jag hade träffat så många kvinnor under mitt liv som varit utsatta för sexualiserat våld, så min utgångspunkt är alltid personlig.

 

Du använder upprepning som en metod i ditt konstnärskap. Vad innebär metoden för dig när du har arbetat med t ex Post Trauma Documents?

I arbetet med det traumatiska spelar upprepning en väsentlig roll, då en traumatiserad människa ofta går igenom händelseförloppet om och om igen. Både genom minnesbilder av vad som hände, men också i hög grad via flashbacks och genom påträngande mardrömmar, som kan lamslå en människa fullständigt. Kan konst hjälpa till i bearbetandet av ett trauma?, det tror jag, både för den utövande och för människor som möter verket, att berätta om händelsen om och om igen, är också ett terapeutiskt grepp.

 

Video, fotografi, textil, performances, texter… Du använder flera olika uttrycksformer och material  för att gestalta olika ämnen. Har det alltid varit så?

Då jag var ung målade jag, men ganska snart började jag intressera mig för hur olika medier och material kunde gestalta olika berättelser. I det avseendet har den kanadensiska konstnären Jana Sterbak (CAN 1955) varit mycket viktig för mig, hennes användning av okonventionella material som kött, choklad och svett. På ett sådant sätt att inte materialet dominerar eller blir uppseendeväckande. Ibland kommer idén till verk och material samtidigt, andra gånger går jag igenom olika medier och material innan jag tycker att det fungerar till just det verket. Det är sällan som ett särskilt material kickar igång ett verk.

 

Flera teman i din konstnärspraktik  berör ”svåra ämnen”, på vilket sätt hoppas du att museipubliken kommer att ta till sig just din utställning?

Jag arbetar uteslutande med ämnen som på ett eller annat sätt berör mitt eget liv. Mina egna problem och konflikter, människor jag mött, sociala, kulturella och politiska strukturer i samhället som utelämnas eller inte görs synliga, där jag har ett behov av att formulera ett innehåll och en form. Det är min förhoppning att publiken efter att ha sett min utställning kanske ser saker och ting på ett lite annat sätt. Den kanske kan resultera i mer förståelse och empati för människans olika livsvillkor, även om de skiljer sig från hur man själv har det.

 

Hur känns det att göra en mitt-i-karriären utställning i Västerås konstmuseum?
Det är en fantastisk möjlighet att få göra en mitt-i-karriären utställning i Västerås, att få visa utvalda verk från en längre tidsperiod, att se vilka sammanhang som finns mellan de olika verken och hur nya teman kommer till och hur de ändrar sig… Det är en form av inventering för mig och jag är övertygad om att arbetet med den här utställningen och den bok som hör till den, kommer att ha en avgörande betydelse för mitt framtida arbete.

Jag är även mycket glad över att det är just Västerås konstmusem som visar utställningen.

Under 2014 deltog jag i grupputställningen The Beginning Is Always Today: Contemporary Feminist Art in Scandinavia på Västerås konstmuseum. Det var den första större presentationen av samtida feministisk konst i Skandinavien och hitintills den viktigaste grupputställning jag deltagit i. Mot den bakgrunden känns det extra roligt för mig att Västerås konstmuseum gett mig möjlighet att göra en så stor presentation, med trådar tillbaka till den tidiga feministiska konsten, till den samtida och att trådarna förhoppningsvis också sträcker sig vidare, långt in i framtidens feministiska konst.